Jag gillar det inte. Jag gillar det verkligen inte och jag börjar undra om jag någonsin kommer kunna slappna av och `njuta` när barnen inte är här!?
Det är konstigt hur man känner. Jag tror inte att jag älskar mina barn mer än deras Pappa. Men jag tror och vet att jag nog känner dom på ett helt annat sett än vad han gör. Dom är uppväxta med mig, dom är uppväxta med att ligga tätt, tätt intill mitt bröst. Uppväxta med att jag alltid finns där och jag är deras trygga punkt i livet. När Ellah var 6 veckor gammal lämnade deras Pappa mig. Jag och Ellah spenderade då 6 månader tillsammans själva innan vi valde att bli ett par igen. Under den tiden var det mig hon sov på, jag som matade henne, jag som aldrig lämnade hennes sida. När hon sedan var 2.5 år gammal och Kidh 6 månader gammal valde vi att gå skilda vägar för gott jag och barnens Pappa.
Jag tror inte våra känslor är annorlunda för barnen, men jag har funnits där, hela tiden oavsett.! Jag som varit vaken om nätterna, jag som tröstat dom när dom varit ledsna, jag som suttit där vid sängkanten när dom varit sjuka, jag som kittlat dom så dom kiknat av skratt och jag som aldrig lämnat deras sida!
Jag vet att jag inte kan hålla fast barnen, jag vet att jag inte har rätten till att ha dom för mig själv. Det smärtar i bröstet att behöva skicka det finaste man har fram och tillbaka mellan två olika hem.
Det smärtar att hemma hos honom gör dom på `hans` sett, ett sett som jag inte alltid tycker är ok! Hur ska jag kunna bli bekväm med detta? Att jag inte har kontroll över mina barn, alltid oavsett!?
Det gör ont att min son råkar utför rivmärken och bitmärken av barn i pappans omgivning. Det gör ont att jag bara vill åka och hämta hem dom! Jag vill att dom ska känna sig trygga och jag vill skydda dom!
Dom trivs hos sin Pappa, och sista tiden har det börjat gå bättre. Men, och det är fortfarande ett stort men, hur ska jag bli bekväm med detta när jag vet att Ellah egentligen bara vill bo här. När jag vet att Ellahs klump i magen infaller dom dagar hon ska hem till sin Pappa! Hur ska man som Mamma bara kunna stå och titta på och låta det vara så?
Nej, dom far inte illa hos sin Pappa och han älskar dom och sista tiden har han tagit mer ansvar än tidigare. Men, mina barn behöver inte fara illa för att jag som Mamma ska tycka det är jobbigt! Jag ser mina barns känslor, jag ser hur dom förändras och jag känner min egen rädsla över att jag inte har kontrollen!
Snälla, hur ska jag överleva detta? Hur ska jag finna ett inre ro och inse att jag inte kan göra något?
Jag vill bara att mina barn ska känna sig trygga och beskyddade! Jag vill att dom ska växa upp i en trygg miljö där det finns massvis av kärlek, respekt och ömhet!
Jag saknar mina barn att det värker i kroppen! Jag vill hämta hem mina ungar nu, nu ,nu! Jag kan inte, jag får inte, jag måste vänta tills jag får hem dom imorgon! 🙁 Sjukt, sjukt är det! Jag vill ha mina fina skatter hos mig i min trygga famn <3
Älskar er SÅ otroligt mycket! Vill finnas hos er jämt <3
Hoppas allt är bra med er. Läser din blogg då o då o ser att du inte varit här på ett tag. Kram
hej fina du..
Jag känner precis lika som du, fortfarande efter 4 år..
Mina två barn har en jättefin pappa och han är världens bästa pappa. Men jag vill ju ändå ha de hos mig jämt. De är de finaste man ha och jag vill ju att de ska känna sig älskade trygga och fantastiska!
Jag önskar ofta i mitt stilla sinne att vi kunde vara en ”hel” familj så barnen slapp byta hem varannan vecka…Tänk om vi vuxna fick byta hem varannan vecka, jag skulle bli tokig! Men ändå så gör vi så mot det finaste dyrbaraste vi har…konstigt..
Sen tror jag att vi som mammor generellt vill ha mer kontroll, att vi känner in våra barn mer i känslor , vad de säger och inte säger. Vilket ger oss mer dåligt samvete för att vi inte är där jämt…
Men ja det är skitjobbigt! och det finns nog ingen Quick fix för att inte känna som vi gör..
Jag hoppas bara på att barnen har det bästa av två världar och att de blir trygga och starka vuxna…
Kram på dig och tack för en fin blogg:-)//Malin
Hej!
Förstår och känner dina känslor. Min dotter som nu är tonåring bor hos mig på heltid och träffar sin pappa varrannan helg. Jag vet att hon inte alltid vill åka men jag peppar och stänger av mina egna känslor för hennes skull. Jag talar om att jag finns här om hon vill hem tidigare. Ladda energi och lägg fokus på dig själv när barnen inte är hos dig. Inbillar mig att vi orkar mer när barnet/barnen kommer tillbaka till oss. Kram Nilla
Känner igen det som du går igenom. Min dotter vill inte fara till hennes pappa men hon gör det för annars blir han ledsen säger hon. Varje gång hon är där så vill man bara hämta hem hon.
Sköt om dej!
Tror du det kan vara så att dina barn märker på dig att du inte vill släppa iväg dom och känner obehag att åka för att du blir ledsen? Barn älskar sina föräldrar även fast dom inte är så perfekta. Hoppas på något sätt att du kan lätta lite på din separationsångest. Du är en sån klok tjej så du kommer nog på ett sätt så barnen kan vara nöjda i båda sina hem. Kram.
Hej!
Jag har en fråga, umgås du inget med familjen alvbåge längre? Längesen du skrev om dem, ni verkade så tajta.
Jag förstår precis vad du går igenom. Hur du känner osv.
Jag har haft det så i 5 år nu o det blir inte lättare med tiden. Men på något sett så klarar man sig igenom det. Jag har min dotter varannan vecka o under dem 7 dagarna hon är hos sin pappa har har jag inte en aning om vad som händer henne. O det är så jobbigt.
Jag försöker fylla dagarna med jobb, träning o annat som fyller mina dagar när jag inte har henne hos mig.. Men att någon annan ta hand om mitt barn o lär henne saker o säger saker till henne är för mig jättesvårt. Min dotters pappas tjej ska alltid försöka så mycket. Precis som hon försöker vinna över mig ibland känns det som.. Hon har också bestämt att min dotter inte få måla naglarna.. Något jag inte ta hänsyn till alls..
Kramar på dig härliga bilder på dig o barnen