Från Nya Ensam Mamma söker i Tv3 till min vardag

Jag försöker att inte tänka på kallelsen till sjukhuset. Men jag kan inte bara koppla bort vad jag känner och tänker! Hur har vissa människor den förmågan, att bara sluta tänka,bry sig och leva vidare som ingenting?

Jag erkänner, jag är rädd, livrädd för att det skulle visa sig vara något. Något som jag inte skulle ha kontroll över. 

Tänker på barnen, inte en tanke på mig själv. Jag är stark och skulle det visa sig vara något så skulle jag kriga, kriga för att kunna se mina barn le <3  Jag är hela deras värld och bara tanken på att jag inte skulle finnas hos dom gör att det värker i bröstkorgen, rakt in i djupet av hjärtat. 

Jag försöker, jag försöker verkligen att inte blir rädd, inte ta ut saker i förskott, sluta fundera på VAD det kan vara som är fel med mig. Men det är lättare sagt än gjort när jag känner , jag känner hur min kropp inte orkar något längre. Jag har inte samma ork och glöd som tidigare och sista tiden har jag varit mycket sjuk och det kan jag inte förneka och intala mig att så inte är fallet. 

Vill veta vad det är, denna orosklump som hänger som ett moln över mig kväver mig.! 

Är förvirrad i tankarna. Försöker tänka att varför skulle detta drabba mig? Men så tänker jag, varför skulle Tsunamin slå till just när jag var i Thailand? Saker man alltid trott att det händer andra och inte dig själv visar sig vara så fruktansvärt fel. Tänker man så för att skydda sig själv? Eller tror man verkligen så?

Jag minns att innan jag var med om Tsunamin så hade jag det tänket.! Bilkrockar, dödsfall, dödliga sjukdomar, naturkatastrofer osv det händer inte mig utan bara andra. Det var så jag tänkte, tills tsunamin slog mig som en hård käftsmäll och jag förstod att vi alla är dödliga och vi alla kan råka ut för dessa saker. Saker vi önskar inte fanns. Saker vi helst inte vill tänka på, men som sker runt om oss hela tiden <3

Önskar jag hade haft din famn att krypa upp i och fått känna mig liten och svag för en stund <3