Läste ett inlägg på My Hammars blogg om kärlek och jag kände igen mig så sjukt mycket!
Jag har varit förälskad många gånger, men varit sådär galet kär bara ett fåtal gånger. När jag är kär, när jag älskar någon så gör jag det med hela kroppen, med hjärtat, med hjärnan!
Jag älskar att det värker i kroppen. Jag ger 100% till den jag älskar och känner att varenda minut med personen i fråga är underbar!
Jag ger så mycket av mig själv, jag är en väldigt känslosam människa. Jag känner så fruktansvärt mycket!
Kände så väl igen mig i det My skrev om att hon gett och gett av sin kärlek att hon älskat så intensivt men inte riktigt känt att hon fått samma tid, omsorg, engagemang, och kärlek tillbaka.
Man tror och hoppas att ens kärlek ska få personen i fråga att vakna till liv, ta vara på det fina man har, vårda det och behandla det väl. Man tror att med tiden så kommer han vakna upp, vakna upp och vilja precis samma sak som än själv. Våga älska, vilja älska!
Är känslorna detsamma för varandra? Eller handlar det bara om att man är på olika plan i livet?
Kommer man någonsin komma till samma plan,??
Jag levde i ett förhållande i 7 år där jag till slut inte orkade simma utan sjunk till slut!. Att ge så mycket, att vilja kämpa så mycket men få noll respons tillbaka. Den känslan, känslan att känna sig osynlig, känslan att vara obetydlig, att känna sig oälskad att känna sig som luft vill jag aldrig uppleva igen. Jag kämpade och hoppades. Men för att hoppas måste två hoppas, tro och vilja!
Kan nu undra varför jag inte vaknade upp tidigare och insåg att jag var värd att få känna mig som om jag betydde nått. Någon som gärna ville visa hela världen att jag var hans, som ville ge mig tid, som ville umgås med mig, som kunde ge mig en komplimang som ville leva tillsammans med mig lika mycket som jag!
Nu är jag är vuxnare och klokare men fortfarande full av kärlek och känslor i kroppen. Jag vill ge allt och lite till men förväntar mig nu att få samma respons tillbaka. Fortfarande massa hopp kvar, men hoppet lever nog inte kvar lika länge en andra gång!?
Eller gör man det? Hur långt får känslorna än att gå?
Kärlek kan göra en ganska dum ibland!
Tänk om man kunde känna den där känslan. Känslan när man känner sig älskad, någon som längtar efter att få spendera tid ihop med dig, som inte skräms av en framtid ihop med dig och som ser på ett liv ihop med dig med ett stort leende på läpparna.
Fasen vad kärlek har och är komplicerad!
<3
Jag är glad över att kunna älska, att kunna älska någon med hela min själ. Den kärleken är vacker, så fantastisk vacker och jag hoppas att man någon gång kommer kunna känna samma saker tillsammans, båda två i ett förhållande!
Så otroligt fint skrivet! Jag hoppas du får känna samma kärlek tillbaka en dag <3
Kram